Bäckebo
Hembygdsstugan
Hembygdstugan berättar om en annan tid och om livsöden för länge sedan. Dessa stugor var vanliga på 1800-talet i Sverige. I dom bodde torpare och enkelt yrkesfolk. Ibland byggdes de som undantagsstugor på en gård vid ett generationsskifte, när driften överlämnades till den äldste sonen. Så började denna stuga sitt liv. Den här stugan byggdes som undantagsstuga på 1800-talets senare hälft på denna fastighet. Att bli satt på ”undantag” var den tidens sätt att lösa pensionsfrågan vid ett generationsskifte på en gård.
År 1903 såldes stugan för 150 koronor av gårdens ägare Nils P Svensson till arbetaren Karl Peter Larsson och hans hustru Stina Johansdotter – två människoöden för länge sedan. För dom var det som att komma till paradiset. Stugan består av en kammare och ett rum. Det lilla köket fanns inte från början. Innan vedspisen kom i slutet av 1800-talet lagades maten över öppen eld. I dessa stugor bodde man, ofta med många barn, trångt, mörkt och kallt på vintern – ibland upp till tre generationer.
På mönstringen vid Calmar regemente 1843 går att läsa i tidningen Barometern att pojkarna från skogstrakten, särskilt från Bäckebo och Kristvalla var de kortaste till växten, vilket ansågs bero på matbrist och ett tidigt ansträngande arbetet i skogen.
Vid förra sekelskiftet bodde här två människoöden som är kopplade till hembygdsstugan. Då bodde i socknen en änka Stina Johansdotter född 1849. Efter ett 20-årigt äktenskap med en fattig torpare kantat av prövningar och mor till 7 barn – 42 år gammal – fick hon ensam ta ansvar för barn och hem. Hennes man hade dött ”utfattig” i slaganfall 1891 endast 50 år. Stina ägde inte ens den jordstuga i Eskilshult där hon bott och levt med sina barn. Backstugan var utgrävd i en backe med stensatta väggar och jordgolv
Vid samma tid bodde i socknen arbetaren Karl Petter Larsson född 1873. Han arbetade på gårdarna med att bl.a köra sparrar till Kalmar. Han var en pålitlig och arbetssam person och hade med idogt arbete sparat en slant. Hur det nu kom sig så träffade han den utblottade änkan Stina och blev förälskad. Karl Petter var 24 år yngre än Stina – en stor åldersskillnad. Tycke uppstod och de gifte sig i Bäckebo kyrka hösten 1896 och Karl-Petter flyttade in i Backstugan i Eskilshult. Han var då 23 år och Stina var 47 år. Några år senare hände det som skulle förändra deras liv. De kunde köpa denna lilla stuga. 1903 undertecknade de köpebrevet som gör dem till ägare av huset.
Med tanke på hur deras liv hade varit, kom denna lilla stuga att bli ett drömhem. Karl Petter fortsatte arbeta på gårdarna Stina blev känd i bygden som en duktig och arbetssam kvinna. Hon rökte korv och skinka, tvättade och manglade linnet hos de mer välbeställda gårdarna. Hon tillkallades vid dödsfall och förberedde den döde inför begravningen. Hon var en mångsidig person, mån om att vara ren och prydligt klädd, trots sitt enkla liv. Här bodde de fram till sin död. ”Gull-Stina” – som Karl Peter kallade sin älskade hustru – dog på Kalmar lasarett i magsår 1924, 75 år gammal och Karl Peter bodde kvar fram till sin död 1935, 62 år.
