Tillbaka

Slaget vid Virserum

Vad handlade egentligen det stora bondeupproret 1542-43 om där Nils Dacke blev frontfigur? Det som blev nordens största uppror?

Kung Gustav Vasa hade under 1530-talet utökat sin kontroll över smålänningarna som tidigare hade upplevt ett stort självstyre. Skatterna höjdes, kungen och hans fogdar stärkte sitt maktgrepp och sin  kontroll. När kungen krävde in en stor mängd kyrkosilver och andra värdeföremål i en stor kyrkokonfiskation rann bägaren över.

Nils Dacke från Torsås i Vissefjärda socken tillhörde skaran av smålänningar som hade fått nog av kungens regim. Upproret började i blygsam skala när Nils Dacke var med och slog ihjäl en av Gustav Vasas fogdar 1536. Dacke jagades efter detta över hela Småland och blev senare ledare för ett bondeuppror, som protesterade mot kung Gustav Vasas nya skatter och införandet av evangelisk-lutheransk kristendom.

Det första slaget mellan Dackes män och kungens arme stod i juli 1542 men det var vid slaget vid Kisa, Östergötland, som nästan hela den kungliga armén helt tillintetgjordes av Dackes män. Segern var en enorm framgång för de upproriska.

Situationen var nu så pass allvarlig att kung Gustav Vasa fruktade en belägring av Stockholm och själv sägs ha haft planer på att fly till Tyskland. Nils Dacke och upprorsmännen hade nu kontroll över Dackeland, bestående av Småland, Öland och delar av Östergötland – en fjärdedel av Sveriges dåvarande befolkning. Utländska sändebud från den Tyskromerska kejsaren och fursten av Mecklenbug sökte upp Nils Dacke för att hylla framgångarna och sluta en allians mot den svenska kungen. Men Gustav Vasa hade inte gett upp, tvärtom. Nya kungliga härar, bestående mest av tyska legoknektar, rekryterades. I början av mars år 1543 började kungens huvudhär marschera mot Dackeland för att återigen försöka underkasta folket till lydnad. Kungens män mötte hårt motstånd men svarade kraftfullt genom att bränna ner byar i sin väg.

Huvudhären marscherade ned från Vimmerby, mot dagens Hultsfred, för att sedan gå över sjön Hulingen. På sjöns is anfölls kungens styrkor av upprorsmän men lyckades slå dem tillbaka. Marschen fortsatte mot Målilla och sedan Mörlunda. Här gjorde den kungliga hären halt och vände tillbaka. Nils Dackes män satte efter dem.  Det stora slaget inträffade slutligen här vid Virserum, i slutet av mars år 1543. Slaget stod mestadels på näset mellan Virserumssjön och sjön Hjorten.  Det blev kaosartat och Nils Dacke skadades svårt. Utan sin upprorsledare slutade slaget i ett nederlag för upprorsmännen.

Men Nils Dacke överlevde sina svåra skador och gav inte upp. Folkets motståndskamp var heller inte helt bruten. De sista försöken till motstånd skedde kring midsommar 1543 och var fyllda av blod och dramatik. Men övermakten från disciplinerade och erfarna tyska legoknektar gjorde upprorskampen ohållbar. Nils Dacke tvingas själv fly till den danska gränsen, kanske med siktet mot Tyskland och utländsk hjälp. Kungens män hann till slut upp honom och dödade honom, i augusti 1543. Han kropp fördes till Kalmar där den steglades och hans huvud sattes på stadsmuren som en varning till folket att inte sätta sig upp mot kungamakten.

Under århundraden framöver skulle kungar frukta ett nytt Dackeuppror. Många har menat att en mer aktiv demokratisk dialog därför successivt skapades mellan bondefolket och kungamakten. Det svenska folket kunde visserligen fortfarande inte neka kungens krav på skatter men kungamakten blev efter Dackefejden mer försiktig och framför alltmer lyhörd mot sina undersåtar. Redan året efter Dackefejden, vid 1544 års riksdag var böndernas representation större än vid Gustav Vasas tidigare riksdagar. Så trots förlusterna bidrog ändå upproret till något positivt.