
Stufvenäseken
Eken (Quercus robur), eller skogsek som den också kallas, är det mäktigaste trädet i vår skog. Just denna ek – Stufvenäseken – räknas som Sveriges tredje största ek med en omkrets på hela 9,7 meter. Den är hårt ansatt av tidens tand och åtskilliga stormar, men den står här som en slags levande fornlämning. En ek kan bli uppåt 1000 år, men alla riktigt gamla ekar är ihåliga och därmed svåra åldersbestämma. Vår ek är ungefär 800 år gammal, så förhoppningsvis har den flera hundra år kvar att leva.
Gamla ekar är hem åt en stor mångfald av arter, minst 1 500 svampar, mossor, lavar och småkryp är mer eller mindre beroende av eken. Den har en mycket viktig roll för den biologiska mångfalden. Ekarna här i södra Möre var viktiga för skeppsbyggeriet på de många små varv som fanns längs kusten under 1800-talet och början av 1900-talet. Då seglade lastskutorna i sundet mot fjärran hamnar, och under vintern låg skutorna i vintervila i hamnar och vikar. Det hårda och rötbeständiga ekvirket passar utmärkt för skeppsbyggeri, så viktig var eken att landets ekar under svensk stormaktstid var fridlysta och fick bara användas för Kronans behov.
I den nordiska mytologin är eken ofta förknippad med åskguden Tor, ekarna ansågs nästintill heliga och många fick stå ifred, växa till sig och åldras. Även i folktron, långt efter det att kristendom etablerats, var eken ett mycket speciellt träd. Den var ett av de vanligaste vårdträden på gårdsplanen, och behövde man bota sjukdomar kunde eken vara till stor nytta. Bonden spådde framtiden genom att noga studera eken: om den bar mycket ollon blev vintern sträng men det innebar även att det skulle bli en god skörd året därpå. Ett regnigt år fick man om eken lövade sig före asken. Ekollonen användes som föda till svinen, så det var en viktig resurs att hålla koll på.
Den gamla Bondepraktikan, från 1700- och 1800-talet, säger ”Sist i maj månad knoppas eken, Fullkomnas knopparna det är ett gott tecken. En god ollon derefter mån’ komma, Som mången gör stor lycka och fromma.”
Den här ljudberättelsen är producerad inom projektet Unika historiska Kalmar län.