Tillbaka

Loa-Lena

I 1800-talets Sverige var det inte helt ovanligt med diverse kringvandrande människor på landsbygden. Det kunde vara luffare eller handelsresande men också människor som av olika anledningar varken kunde eller ville anpassa sig till samhällsnormen. De gick mellan gårdar och stugor, fick lite kaffe, en bit mat och värme och vandrade sedan vidare. Ofta var de lite speciella, var och en på sitt vis. En som blev väldigt folkkär var Loa-Lena. Loa-Lena hette egentligen Helena Andreasdotter. Hon föddes 1853 i Backabo och hennes far var båtsman Loo. Loa-Lena bodde som vuxen långa perioder hos sin bror Oskar, kallad Loo-Oskar, i Karamåla men beskrivs i församlingsboken med notering ”saknar hemvist”. Många blev glada när Loa-Lena kom på besök. Hon var glad, snäll och rapp i svaren. Hennes klädsel väckte stor uppmärksamhet. Loa-lena hade två – ibland tre – hattar ovanpå varandra. Hattarna var dekorerade med färggranna kort och pappersbilder, rosetter och blommor. Hon smyckade sig med färggranna band som knöts i prydliga rosetter runt halsen och blev alltid glad när hon hittade något nytt tyg eller papper hon kunde hänga på sig. Överallt på kjolarna och blusen var det små brokiga tygklutar fastbundna eller ditsydda. Hon var inte så noga med vad hon hade på fötterna. En träsko på ena foten och barfota på den andra. Eller bara strumpor mitt i vintern. Loa-Lena pratade aldrig illa om någon och ställde aldrig till besvär. Hon ville aldrig prata om sin egen ålder. Frågade man hur gammal hon var kunde hon svara: ”Jag har fyllt 25” eller ”jag är 25 år på vart lår och dubbelt på ryggen”. Loa-Lena pratade alltid med sig själv så man hörde på långt håll när hon var i antågande. Hon gillade inte hundar, skolbarn och karlar. De undvek hon så gott hon kunde. Loa-Lena avslutade sina dagar på ”hemmet” Bussemåla 1931. Ett bygdespel gjordes om Loa-Lena i Vissefjärda 1992.