Gullringen
Luffar-Lasse och Skomakaren
Den svenska luffarepoken räknas från 1885. Man räknar att det fanns 15 000-20 000 manliga luffare i Sverige under den här perioden, och 1500-2000 kvinnliga. År 1885 infördes också en ny lösdriverilag i Sverige. Den innebar att det blev olagligt att driva runt och tigga. Man kunde bli dömd till tvångsarbete på någon av de därtill uppförda arbetsanstalterna. För att undvika detta öde började många luffare tillverka saker de sedan sålde, eller på annat sätt erbjuda sina tjänster i gårdarna. Vanligt var att tillverka trådtjack, det vi idag kallar luffarslöjd. Andra blev till exempel gårdfarihandlare eller skärslipare.
Något luffare också var kända för var sina fantasifulla och ofta osannolika historier om sitt liv och sin bakgrund, som de roade folket i gårdarna med om kvällarna.
Om skomakaren som bodde i Skomakargrottan vet vi dessvärre inte mycket. Det antas att han gömde sig där för att slippa rycka in i armén, men resten är höljt i dunkel. Som skomakare på 1800-talet började man som lärling, ofta i de nedre tonåren, och lärde sig yrket på fyra år. Under de åren fick man ingen lön, bara mat och uppehälle. Det var ett hårt jobb med 20 arbetstimmar per dygn. Därefter fick man avlägga prov för att bli gesäll, det vill säga betald arbetare.
Luffar-Lasse och Skomakaren porträtteras av Lasse Öhman och Peder Legell från Sällskapet Komedianterna i Vimmerby.
