Kossan Spen-Åsa: Banvaktarstugan

Nu var ungen i gång igen! Hur orkar hon hålla det där tempot och hoppa över allting hela dagarna? Kossan Spen-Åsa tittade på sin lilla kalv Sol-Blända som rusade fram och tillbaka på gårdsplanen mellan Banvaktarens boningshus och jordkällaren. Hon var väl ingen fölunge heller! Eller hare???  Var hade hon fått det där ifrån? Har de någon hare i släkten? Inte vad hon visste? Kanske hade Sol-Bländas pappa Stor-Alvar någon släkting som var hare? Eller groda? Spen-Åsa började fnissa för sig själv när hon tänkte på det. Tjuren Stor-Alvar och hans lilla morfar grodan… Nej, så var det ju naturligtvis inte.

På tal om harar kände hon att det var dags för mellanmål. Hon hade sett hur en hel harfamilj hade grävt gropar bakom förrådet och hur råttan Banita släpat dit massor av hallon och gömt i groparna. De hallonen skulle Spen-Åsa ta och smaska i sig i smyg, utan att dela med sig. Att äta hallon direkt från buskarna var så sticksigt och man fick bara loss ett i taget.

På väg mot sin festmåltid mötte hon Banita som ilade i motsatt riktning.

”Tjena mors”, ropade den lilla råttan som hälsning i farten.

Tänk att hon ändå såg vart hon sprang trots att hon bara hade ett öga! Imponerande! Själv hörde hon lite dåligt men synen var det inget fel på. Hon såg sig omkring för att försäkra sig om att varken Banita, Stor-Alvar eller Sol-Blända såg vart hon var på väg. Men hon kunde inte se någon av dem.

”Vilken tur”, tänkte hon. Sedan slank hon kvickt runt hörnet – bara för att springa rakt in i Stor-Alvar som stod med mulen djupt nere i en grop med hallon.