Penåsa
Tjuren Stor-Alvar: Ödebyn
Stor-Alvar lyckades osedd ta sig ut från Banvaktarens gård, genom skogen och bort till ödebyn. Arvid hade inte sett honom och Spen-Åsa följde inte efter. Någonstans bakom sig tyckte han att han hörde Spen-Åsa ropa något? Men han låtsades inte höra. Hon skulle ändå inte höra vad han svarade. ”Kan kossor få hörapparat?” funderade han.
Här i ödebyn bodde inga människor längre. Husen var nästan helt borta. Men katten Espinnosa bodde här. Hon låg på den gamla trädgårdsmuren och solade sig.
”Har du sett bonden” frågade han. ”Jag hörde en kraftig smäll och tänkte att han kanske behövde hjälp?”
Espinnosa gäspade och sträckte på sig. Hon tog god tid på sig innan hon svarade.
”Klumpedunsen Arvid gick också för att hjälpa bonden så jag tror du är för sent ute. Jag mötte honom när jag lurpassade på den där enögda lilla råttan. Hade inte Arvid kommit dundrandes med sina stora hovar hade jag fått lunch. Men jag får väl ge mig på hennes hallongömmor i stället. Hon gömmer hallon här ute också vet du, så det kanske vore onödigt att äta upp henne?”
Espinnosa flinade och pekade med tassen på Stor-Alvars röda mule, som visade att han också gillade Banitas skafferier.
”Har du sett Sol-Blända då? frågade han för att byta ämne. Hon brukade ju gilla att leka bland ruinerna och han hade faktiskt inte sett till henne på ett tag.
”Nej, det har jag inte. Men jag vet att hon och fåret Ulla skulle ses i dag så hon kanske är där? Men nu får du ursäkta, jag har massor av sömn att ta igen. Sov bara 16 timmar i natt”
Espinnosa rullade ihop sig på stenmuren och somnade omedelbart.