Penåsa
Tjuren Stor-Alvar: Stora alvaret
Där gick Ulla. Fåret som Espinnosa pratade om. Men hon betade inte så där lugnt och fint som hon brukade. Ulla var alltid noggrann med att sköta sitt jobb. Utan betande djur och brukade åkrar växer landskapet igen. Men nu stod hon uppflugen på en stenmur och spanade oroligt åt alla håll. Var hon också orolig över bonden?
”Har du sett bonden? Har det hänt honom något?” frågade Stor-Alvar när han kom närmre.
”Bonden? Jag bryr mig inte om bonden just nu. Däremot undrar jag var din dotter blivit av? Vi skulle träffas här och beta på den södra sidan av den här muren och jag skulle berätta om Ölands landskapsblomma, Solvändan, som liknar hennes namn. Men hon har inte dykt upp. Det är inte likt henne.”
Ups. Nu skämdes Stor-Alvar. Inte nog med att han lurat sin fru. Han dotter var försvunnen och han hade inte ens märkt det. Tänk om det var HON som skadat sig i den där smällen?
”Nu händer det nåt!” sa Ulla som inte märkte hur Stor-Alvar skruvade på sig.
Det brakade till i skogen. Men det var inte Sol-Blända som hoppade över ett kullfallet träd ut på den karga kalkstensstäppen. Det var hästen Arvid. Och i hans svans dinglade en liten figur som klamrade sig fast för glatta livet. När Arvid tvärnitade framför stenmuren – utan att kliva på en enda fridlyst orkidé, till Ullas stora glädje, rullade råttan Banita utmattad ner i en grop. Hon hade fastnat i Arvids svans när hon kramat hans ben som tack för att han räddat henne undan katten Espinnosa. Hon hade inte kommit loss förrän nu.
”Sol-Blända är inlåst i Banvaktarens jordkällare” gnäggade Arvid” och tittade sedan förvånat ner på den lilla enögda råttan.
”Jag behöver hallon”, sa Banita och som genom trolleri kom en påse med hallon flygande från himmelen, och landade alldeles bredvid hennes nos.