Tjuren Stor-Alvar: Världsarvet
”Tänk snabbt!” for det genom Stor-Alvars huvud! Spen-Åsa hade hamnat på rygg och undrade såklart vad han höll på med? ”Hon får inte veta att jag står här och smygäter hallon mitt på blanka dagen”.
”Vilken tur att du kom!” sa han i stället, när han rest sig upp. ”Jag hörde en smäll och trodde det kom härifrån förrådet. När jag kom hit upptäckte jag de här groparna. Jag tänkte att det är bäst att fylla igen dem innan någon gör sig illa.” Han vände sig bort och slickade sig om mulen för att dölja hallonresterna på hakan.
”Usch så jag ljuger” tänkte han. Men lite sant var det ju också. Han hade hört en smäll och groparna kunde skada någon.
För att inte behöva se sin fru i ögonen spanade han bort åt åkrarna och sa viktigt ”Det måste varit något annat som small! Kan bondens traktor ha gått sönder?” Fast där kom Arvid! Om traktorn hade varit trasig, så borde ju Arvid ha varit på jobbet, tänkte Alvar.
”Jag ska ta och kolla till bonden för säkerhets skull. Vi kan ju inte lämna honom alldeles ensam med en trasig traktor nu när Arvid latar sig”.
Sedan gick han i väg utan att ens fråga sin fru om hon slagit sig. Allt för att dölja sin lögn. ”Det där löste jag bra!” tänkte han medan han smet runt huset på vägen till åkern för att inte behöva prata med Arvid, som stod och glodde på jordkällaren.