Penåsa
Tjuren Stor-Alvar: Banvaktarstugan
”Vad var det?” Tjuren Stor-Alvar var nästan helt säker på att han hörde en smäll. Som en dörr som slog igen. ”Är banvaktaren redan hemma?” Han lyfte sitt stora huvud och kikade fram från sitt hemliga godisställe bakom förrådet. Nej, segeltrallan stod inte parkerad bredvid spåret så Banvaktaren var fortfarande ute.
”Det kanske var hästen Arvid som gick in i ett träd eller något?” Arvid var otroligt klumpig. Med sina stora ardennerhovar var han dessutom farlig om han trampade fel. Särskilt om man var liten. Som råttan Banita som gömt alla hallonen här! Hon var dessutom blind på ena ögat och skulle lätt kunna hamna under en klumpig hov. ” Är det därför hon har lapp över ögat? Har hon fått kasta sig undan för Arvid?” tänkte Stor-Alvar och tog en slurk till av den goda hallongömman.
Stor-Alvar var inte liten. Det hör man ju till och med på namnet. Han var mycket stolt över sin storlek och upplevde att tjurar var viktigare än vad hästar var. Hans dotter, kalven Sol-Blända, var väldigt skuttig av sig och hennes mamma, kossan Spen-Åsa brukade skoja och säga att hennes pappa nog var en hopphäst. Det var inte något roligt skämt, tyckte Stor-Alvar. Vad kunde en häst ha som han inte hade? Kanske kände han sig lite svartsjuk när hon sa så där? Arvid var ju ganska stilig i sin långa man…
Längre hann han inte tänka innan han föll omkull, med mulen fortfarande djupt nere i gropen med hallon. Hans egen fru, kossan Spen-Åsa, hade rammat honom fullständigt och nu låg de båda två i en stor hög bakom förrådet. Han med en mycket avslöjande hallonröd färg runt munnen.
”Bröl också! Hon har kommit på mig” tänkte Stor-Alvar.