Tillbaka

Kalven Sol-Blända: Banvaktarstugan

Den lilla kalven Sol-Blända tittade på raden av hallonbuskar framför sig. Den här gången skulle hon klara att hoppa över dem utan att nudda dem med en enda kroppsdel. Hon skulle landa mjukt på andra sidan och galoppera mot nästa hinder utan att halka omkull. Vad nästa hinder skulle bli visste hon inte än. Bara hon fick hoppa över något!

”Man skulle kunna tro att din pappa var en sån där hopphäst” hade hennes mamma, kossan Spen-Åsa, suckat vid flera tillfällen. Då grymtade pappa Stor-Alvar missnöjt. Han var en ståtlig tjur och ville inte bli jämförd med en häst! ”Hopphäst? Pffff!!!”

Sol-Blända backade ett par steg och tog sats. Sedan galopperade hon det fortaste hon kunde mot buskarna och preciiiiis när hon skulle ta avstampet och flyga upp i luften stack råttan Banita upp huvudet bakom en grästuva framför henne.

”Du tänker väl inte sabba min efterrätt?”

Sol-Blända kom av sig helt. I stället för att hålla huvudet högt och segla över Banitas tilltänkta mellanmål, stirrade hon ner på marken för att inte råka sätta en klöv rakt i ansiktet på sin lille kompis och riskera göra så att hon blev blind på andra ögat också. (Banita bar en lapp över ena ögat sedan hon råkat missa munnen när hon åt en grillad marshmallow och petat sig själv i ögat med grillpinnen). Sol-Blända lyckades på något märkligt vis landa med alla fyra klövarna precis bakom Banitas lilla kropp och hålla sig på benen medan hon kanade rakt igenom buskarna. Eftersom hon hade haft så bra fart, fick hon inte stopp på sig själv utan fortsatte att kana rakt fram mot jordkällaren där dörren stod öppen. Med dunder och brak landade hon bland Banvaktarens syltburkar och potatissäckar samtidigt som dörren slog igen bakom henne med ett brak.

”Snyggt seglat! Inte ett hallon gick åt!” hörde hon Banitas imponerade omdöme från utsidan av dörren.