Tillbaka

Kalven Sol-Blända: Ödebyn

Sol-Blända hade inte behövt vara orolig. Ardennern Arvid hade hört smällen när dörren till jordkällaren gick igen och sprungit mot ljudet för att kolla så det inte hänt bonden något. Bonden brukade alltid ge honom morötter när han hjälpte till. Dessutom hade han mycket fritid nu när bonden hade köpt en traktor som klarade att plöja större åkrar än han själv gjorde.

Ibland gick han omkring på de gamla åkrarna vid den gamla byn som nu var öde. De åkrarna var mer lagom stora att bruka för Arvid. Ibland blev han ledsen när han tänkte på det. Att han inte behövdes längre. De åkrarna hade börjat växa igen och det var bara en katt som bodde i ruinerna nu. Espinnosa hette hon. Han hade råkat skrämma upp henne i ett träd på vägen hit, även om hon bestämt hävdade att hon klättrat upp i trädet helt frivilligt. Råttan Banita hade tackat honom med en kram om ena benet. Det var modigt av den lilla råttan. Han hade ju lätt kunnat råka trampa henne på svansen.  Men hon hade väl blivit tagen av katten om han inte råkat springa förbi?

Det var mitt i de funderingarna han hörde Sol-Bländas röst inifrån jordkällaren! Han gaskade upp sig. ” Är Sol-Blända instängd? Ett uppdrag! Jag behövs!” Han ropade till henne genom dörren: ”Jag ska hjälpa dig ut!”.

”Åh tack Arvid! Har du nyckeln?”  ”Nej, men jag kanske kan sparka in dörren?”

Sol-Bläda tyckte det lät som ett bra förslag och backade bak så långt hon kunde för att inte vara i vägen och blundade för att inte få träflisor i ögonen om Arvids hovar skulle krossa dörren. Men i stället för att höra dörren flyga upp hörde hon sin mamma Spen-Åsas panikslagna röst:

”Neeeej, Arvid!!! Är du inte riktigt klok?”