Tillbaka

Kossan Spen-Åsa: Stora alvaret

Eftersom Spen-Åsa inte ville råka hamna under den stora hästens gigantiska hovar och skada sig vid tacklingen, bestämde hon sig i sista stund för stoppa Arvid genom att skrika det högsta hon kunde i stället. Arvid flyttade på sig. I själva verkat hade han inte ens vänt rumpan mot dörren ännu, när Spen-Åsa råmandes i högan sky kom galopperande mot honom med öronen fladdrande i vinddraget. Hon hade ju börjat springa innan hon kom på att hon inte borde göra det. Det blev hallonbuskarna som tog emot henne i stället för hästen och hon rullade flera varv– igen – innan det tog stopp vid en stenmur.

”Kära nån, hur gick det” frågade Arvid oroligt och lunkade bort till henne. Spen-Åsa kom upp på benen – mycket snabbare den här gången.

”Hur tänkte du? Kraften i dina hovar skulle ju kunna mosa min lilla kalv bakom dörren! Nu är det du som använder dina starka ben till att leta upp Stor-Alvar i stället. Han är säkert ute på stora Alvaret och betar just nu och vill nog gärna veta att hans dotter är inlåst. Tillsammans kanske ni kan komma på ett säkrare sätt att få ut henne än att spränga dörren”

Spen-Åsa var så arg att hon skakade. Arvid lydde henne omedelbart och galopperade i väg så dammet yrde. En lugn stund ute på Alvaret, bland enbuskar, fågelkvitter och andra betande djur, var precis vad han behövde. Han hoppades han skulle träffa fåret Ulla där så kunde de beta tillsammans.  Hon visste säkert vad som skulle göras. Stor-Alvar ville han faktiskt helst inte träffa på. Han hade en känsla av att tjuren inte gillade hästar något vidare.

Spen-Åsa samlade sig, slickade upp några mosade hallon från knäna och gick fram till källardörren.