Penåsa
Kalven Sol-Blända: Stora alvaret
”Muuuh!!!” Duns! Brak! Krasch!
”Vad händer där utanför?” undrade Sol-Blända.
Mummel, mummel och hovar som galopperade bort. Sol-Blända tryckte ena örat mot dörren för att höra vad som stod på.
”Sol-Blända, mår du bra?”
Det var mamma Spen-Åsas röst igen. Hon lät inte arg. Bara rädd och orolig.
”Ja, men jag hade varit gladare om Arvid hade fått öppna dörren” svarade hon, lite kaxigare än hon tänkt.
”Hade Arvid fått sparka in dörren hade du kanske inte funnits nu” svarade mamma. Nu lät hon arg i alla fall.
”Jag skickade i väg honom för att hämta annan hjälp. Hur blev du inlåst här?”
Sol-Blända ville inte berätta hur det gått till. Nu när mamma lät så där arg, var hon inte längre säker på att hon vill komma ut. Åh, om detta ändå inte hade hänt! Då hade hon varit ute på Stora Alvaret nu och betat gräs med Ulla.
Ulla var hennes allra bästa vän. Fåret Ulla hade visat henne de godaste gräsställena och de vackraste orkidéerna på hela Alvaret. Det var viktigt att beta på Alvaret, hade Ulla sagt. Utan får, hästar och kossor som betade skulle det växa igen, så de hade ett väldigt viktigt jobb. Nu gick Ulla där och betade och luktade på blommor medan Sol-Blända satt här och kände sig dum.
”Nedrans Banita som bara stack” tänkte hon och bestämde sig plötsligt för att ge råttan skulden för alltihopa. ”Banita lurade in mig här. Hon ville väl ha hallonen för sig själv”.
I samma stund hon sagt det ångrade hon sig. Stackars Banita hade ju inte med detta att göra. Men nu var det för sent….
