Tillbaka

Arken, Flundran och bananbåten

Visste du att Noaks Ark legat i Bergkvara? Det skulle i alla fall blivit en Noaks ark om det gått som ägaren tänkt. Men det gjorde det inte.

Alf Karlsson:  Arken är ett segelfartyg som man tog väck masten på och ändrade om så att det skulle bli en Noaks ark men blev en restaurang på Dahlskär, där hopptornet är idag. Den låg vid Victoriakajen från början när de skulle göra om den till Noaks ark. Det var meningen att man skulle ha djur ombord. Man fick nej från myndigheter och då fick Martin Nilson, som var väldigt duktig på att laga mat, en idé om att ta över fartyget och göra den till en restaurang i stället.

Under 2:a världskriget hade militären nytta av den då soldaterna fick logi där i hytterna.

Sedan bjöd han in familjen Allan Jeansson på en fest där i två dagar.  Allan Jeansson var en stor företagare i Kalmar som hade margarinfabrik. Det var riktigt finbesök. Så här står det skrivet hur det gick till:

En fest med spännande upptåg och kryddade poänger gick av stapeln i Bergkvara redd den 6 maj 1939. Inbjudningskortet till släktingar och vänner hade följande lydelse: Erika och Allan Jeansson skulle gärna se er på sovel och söpe ombord på M/S Noaks Ark klockan 18. Klädsel simbyxoor eller annat passande till lokalen. Ps. Tio bäddade hytter finns ombord för tröttkörda bilister. Efter middagen gick en strid ström av eleganta automobiler med eller utan uniformerad chaufför från Kalmar med det förutbestämda målet Bergkvara hamn och den där liggande festbåten Noaks Ark på Dahlaskär. Några gäster hade valt sjövägen dit och kunde omedelbart inställa sig reglementsenligt klädda i simbyxor eller baddräkt. Gissa om stämningen var hög denna kvällen. Sång, musik och god dryck bladat i lagom portioner såsom brukande vara hos Jeansson. Ingen föll ombord och ingen saknades inför söndagsmorgonens uppställning. Däremot saknades tallrikar och en del av bordssilvret. När några gäster av en händelse tittade ner i det bruna vattnet runt arken glimrade det på sjöbottnen. På enträgen uppmaning av Nilsson som ägde arken dök några djärva gäster ner till bottnen och hämtade upp tallrikar och bordssilvret. Ja det var en fest ingen kommer att glömma.

Han som hade den här båten bodde på Kaptensgatan i Bergkvara. Hans syster drev både hotell och restaurang i Fågelmara stationshus samtidigt . Senare såldes arken till Stockholm och slutade som ett härbärge för utslagna och sedan brann den upp. Det var Philadelphiaförsamlingen som hade den.

Vad är en kust och en hamn utan fiskehistorier? Om den här är sann eller inte vet jag inte men hur ofta är fiskehistorier sanna egentligen?

Alf Karlsson: Bland oss bofasta Bergkvarabor är förhållandet till april-september detsamma. Man tröttnar aldrig på denna delice. Bergkvaraflundran är inte stor. När jag försökte animera ett gäng stockholmare och fyrbyggnadsarbetare som jag hade kontakt med härom sommaren att smaka på flundra, som en omväxling mot den djupfrysta torsk de gick och köpte, svarade de ”Vi äter inte frimärken”. Vid flundrefiske får man som bekant även en och annan Piggvar – dessa fiskar som även kallas ”buttror” och som av urinvånarna betraktas som ”mindervärdig föde” och kastades eller gavs bort. Förhållandena har nu ändrat sig.  Piggvar säljs för rätt skapliga priser. Framför allt till sommargäster. Bidragande orsak kan ha varit ett försäljningsgeni som för några år sedan verkade i samhället Bergkvara och sålde allt från fisk till bilar. Han började plötsligt att ta hand om Buttror som fiskarna fick upp. Efter några dagar kunde fiskarna inte styra son nyfikenhet längre utan frågade hur han kunde bli av med dessa tidigare osäljbara fiskar. ”Första dagen hade jag med mig några Buttror bortåt Halltorpshållet. Såna fiskar hade käringarna aldrig sett så di frågade vad det var, Buttror, sa jag. Men dem får ni inte köpa för de ska kyrkoherden ha. Och nästa dag skulle varenda käring ha Buttror.

Och så var det ju det där med bananbåten. Hur kom det sig att varenda kotte i Bergkvara mumsade på bananer den där julen 1936? Här ska du få höra en del av en tidningsartikel i ärendet.

Alf Karlsson: I december 1936 ägde en grundstötning rum som ingen äldre Bergkvarabo glömmer. Bananbåten Sigrid Mattissen gick på så illa att bananstockarna måste lämpas över bord. Man säger att havet både ger och tar. Den här gången gav havet. Kringflytande bananstockar i sådan mängd att varenda Bergkvara bo som ägde en eka rodde ut till haveristen för att förse sig med bananer. Fartyget som var destinerat till Stockholms julhandel råkade komma innanför Garpen. Man girade styrbord för sent och gick snett på ön. Sven som lyckligtvis var hemma bärgade massor av bananer. I vedboden, tvättstugan, verkstan, vinden och i övriga bodar hängde bananstockar tätt. Det vilade en touch av söderhavet över Garpen där det blev många bananer till jul medan stockholmarna blev utan. 137 000 kg bananer lämpades alltså över bord och med det följde 400 balar vattenskadat kaffe. Över allt på gatorna i Bergkvara såg man bilar, motorcyklister, cyklar och dragkärror lastade med bananer.

För att förstå storheten i detta kan tilläggas att en banan kostade 50 öre att köpa på Alm & Berg vid den här tiden. En liter mjölk kostade 30 öre

Men hur gick det egentligen till när fartyget gick på grund?

Bengt Åhstedt: Sigrid Mathisen var på väg till Stockholm och skulle passera genom Kalmar sund. När hon passerat fyrplatsen Utklippan blev det dimma och dåligt väder. Hon tappade orienteringen men gick ändå norrut i sakta fart. Man fick se ett rött sken och trodde det var utgrundets fyrskepp som visade ett fast rött sken. Men även Garpens fyr har ett rött sken. Fast ett blinkande rött sken. Det blinkade skenet betyder att man kommit för nära land. Man tog alltså fel på Garpen och Utgrundet. Och hon gick på grund så pass hårt att man inte kunde dra loss fartyget utan tvingades läkta lasten och då slängde man bananerna överbord. Jag läste för flera år sedan att en äldre ölänning beskrev hur det till och med kommit bananer till Öland.

Och så fanns det en lantbrukare i Ragnabo som hette Per Haglund som hade en lite större båt. Han hämtade massor av bananer och gav dem till sina grisar. Men när julen kom och grisarna var slaktade sa han till sina vänner ”kan ni tänka er, julskinkan smakar banan”.

Foto: Fartyget Noaks ark i Bergkvara, 1939, Kalmar läns museum