Tillbaka

Minnernas allé

Alla som har levt har berättelser att berätta. Kanske väcker det även dina minnen till liv när du hör det här? Vi börjar med ett minne från Skytteholmen. Och sedan får det rulla på.

Leif Lindberg: När jag var pojk fick vi som 10-12 åringar tillåtelse  av föräldrarna att gå ut dit någon timme i början av festen. Vi stod där ute och hängde och tittade på de vuxna och hur de uppförde sig. Kanske vi köpte någon varmkorv. Det var alltid lugnt och städat men av tradition var det ganska mycket brännvin involverat på lördagarna. Ofta slutade det med slagsmål i någon vrå. Brännvinet fick dem att uppträda på det sättet. Vår fjädringsman Johansson i Söderåkra var en väldig auktoritet i samhället. Om han kom dit när de slogr upphörde slagsmålet omedelbart utan att han behövde ingripa. Han behövde bara visa sig.

Bengt Åhstedt: Scoutkåren i Bergkvara bildades 1945. En präst i Söderåkras församling hade flyttat till Bergkvara och samlade ihop några personer kunde hjälpa till att starta kåren. Man började med att bilda en elitpatrull – några pojkar som skulle läras upp att i sin tur ta hand om nästa generation. Men var skulle man vara? Man började i skolans slöjdsal och sedan har man varit på massor av olika platser. Så fick vi höra att Leif Lindberg hade köpt bokbacken och en ledare som sa ”ska vi inte fråga Leif om vi kan få huset” och det fick vi. Alla var överens om hatt det skulle stå i hembygdsparken. Vi fick bidrag från både här och där och så flyttades huset via Dalskär. På Dalskärsbron var det så trångt att vi fick plocka ner ena räcket. Det syns fortfarande märken efter svetsningen om man tittar på bron. 1979 på hösten var stugan färdig och scoutkåren lever fortfarande.

Min pappas kusin hade livsmedelsbutik på malmen och man skulle gynna henne och handlade där. Man blev ofta ivägskickad med en lapp och det kunde bli både en och två kassar som man hade på styret och cyklade hem med. Mjöl, socker och kaffe och allt vad det var. En gång höll man på att muddra här nere vid hamnen. Lotsarna hade åtagit sig att tömma pråmen med muddermassor när den var full. Jag visste vem lotsen var och frågade om jag fick följa med. Så jag ställde cykeln med två kassar på kajen. Jag åkte med och tömde pråmen. Det kanske tog en timme eller något. Och där stod min cykel med mina kassar med mina varor. Det var ingen som rörde dem. Min mor var van vid att det tog tid för ofta fick jag vänta när det var andra kunder i butiken.

Agneta Ekelund: När jag gick i småskolan var det många som inte hade möjlighet till dusch hemma. Så på lördagarna fick man gå på led ner till sjön, till bastun. Där jobbade en barsk dam. Man fick ställa sig i en balja mitt på golvet och klä av sig naken inför alla. Jag var ganska mager på den tiden och då sa hon ”stackars barn, får du ingen mat hemma”. Hon hade en sån där hård skurborste som man har när man skurar golvet. Hon gnodde på en så man blev rödrandig. Jag minns inte om det gick hål men det sved ju! Det var ingen som tyckte om det där.

På 60-talet skulle alla vaccinera sig mot smittkoppor. Både vuxna och barn. Det var väldigt bra för nu är smittkopporna utrotade. Jag var fem sex år då. Man fick inget plåster på och när jag kom hem hade jag tagit på sticket och gnodde mig i ögonen. Så jag fick ju smittkoppor i ögonen. Jag fick ligga isolerad på sjukhuset i tre veckor. Jag fick inte ha besök. Min mor fick inte komma in till mig. Hon ville lämna en docka till mig men det fick en väninna till henne göra i stället. Det kliade ju i ögonen så de gipsade mina armar för att jag inte skulle komma åt att klia. En sköterska kom in tre gånger om dagen och gav mig en spruta. Henne tyckte jag inte om. En annan väldigt snäll sköterska kom in varje kväll och gav mig ett glas mjölk och en slät bulle. Den bullen är det godaste jag ätit i hela mitt liv tror jag. Den glömmer jag aldrig. Jag kan tänka på den än idag. Många skickade kort till mig, och min farmor hade skickat ett. Jag gick i söndagsskola på den tiden och då skrev hon att jag kunde sjunga för doktorn på ronden. Doktorn var en barsk person som man inte sa vad som helst till. Men det brydde ju inte jag mig om. Så jag hade sjungit och han började gråta. Personalen hade ju aldrig sett honom visa känslor. Många år efter jobbade en faster till mig där. Då började de prata om att de en gång haft en liten flicka som ledat där och sjungit för doktorn. Det var ju jag! Jag fick ringa hem en gång. Då fick vi smyga ut för jag låg ju på isolering. Men jag bara grät hela tiden. Mina föräldrar tyckte också det var väldigt väldigt jobbigt.

Det fanns ju många bagerier men till jul åkte mor alltid ner och köpte vörtbröd som var fantastiskt, hos Sandkvists bageri i Bergkvara. Den smaken glömmer jag aldrig heller. Och det går inte att få tag i det för han som bakade det tog receptet med sig i graven.

Ida Nykvist: Jag och min familj flyttade hit 1999. Då köpte min mamma och pappa det huset som ni kallar för Gökakrogen i Gökalund.   Då var det huset fyra lägenheter men mamma och pappa renoverade det till ett hus. Vi bodde där under renoveringen och jag kommer ihåg att det inte var tätt mellan bräderna. Ibland när man låg i sängen och skulle sova och det blåste mycket, då vajade tapeten ut och in.

Historien om Siggesbo

Från Olle Schönbeck i Siggesbo strax utanför Begkvara kommer denna berättelse. Han växte upp i Torsås men bodde på annan ort med sin familj under några år som vuxen. Han vill inte berätta själv. ”Jag gjorde en filmspeaker en gång för länge sedan. Den skrattar men fortfarande åt” säger han.  Så jag läser i stället.

Efter 18 år beslutade vi oss för att återvända till ljuset på ostkusten. Och varför inte flytta ihop med broder Nenne och hans Annis? Alla var överens och spaning efter en gård med plats för två familjer och ett gäng hästar påbörjades.

Så stod vi en dag framför ett fallfärdigt ställe i Siggesbo. Taket böljade och i köket växte askträden genom det murkna köksgolvet. I anslutning till huset fanns en ruggig ladugård och ett fallfärdigt svinhus.

Den kvinnliga delen av besökarna rös och ville därifrån. Men gubbarna såg en vision.

Det gick som det brukar, gubbarna beskrev visionen på ett sätt som fick damerna på fall. Arbetet påbörjades. Vi rev, brände och snickrade i två år. Bodde i en hopfällbar plåtcontainer. Och hade faktiskt    väldigt roligt.

Släkt och vänner förfasade sig: ”Ni är galna. Hästmyror och ruttna plank. Sätt en grävmaskin i skiten och bygg nytt”

Men tiden gick och snart var alla inflyttade.

Och så hade det kanske fortsatt om inte kärleken satt sitt berömda krokben. Nenne skilde sig och flyttade, och jag och frugan stod villrådiga och beredda att sälja.

Men något höll emot. Det var nåt med Siggesbo som fick oss att fortsätta. Och med diverse trixande har vi lyckats hålla oss kvar.

Så en dag

Min telefon plingade till. Ett meddelande från en dam i bygden, som berättade att vi var släkt med varandra. En släktforskande man i Kalmar hade uppdagat saken. I sökandet efter sin biologiske far hade han hittat DNA-bevis på att han var halvkusin med damen ifråga. Och dessutom kusinbarn till mig.

Så rullades en maffig historia upp. Damens gammelmormor hade prasslat med min morfar, som varit dräng på deras gård. Resultatet blev en dotter; mormor till sms-damen.

Och okänd halvsyster till min morsa.

Efter ett tag hörde även släktforskaren av sig. Som nybliven släkting undrade han om vi kunde träffas på en kopp kaffe?

Självklart. Snart satt vi i mitt kök, jämförde likheter och garvade åt gubbar i släkten som tycktes hoppa i säng lite hur som helst. Hans köttslige fader hade ju visat sig vara min kusin och inte alls den han kallat pappa.

Nåväl, mot slutet av samvaron kom en oväntad replik:

”Siggesbo”, det låter bekant, jag har sett det namnet någonstans i mina forskningar. Ska kolla när jag kommer hem. Jag hör av mig.

Nytt pling i telefonen. Det var från Mikael, det släktforskande kusinbarnet. Bifogat fanns släktträdet, från mig ned till slutet av 1700-talet.

Och där, vid roten, fanns ingen mindre än båtsmannen Sven Svensson Fisk.

Som levde och dog i huset där jag nu sitter!

Han var min morfars farmors farfar.

Jag kände rysningar i kroppen.

Rucklet vi köpte i slutet av 90-talet, var alltså våra egna rötter.

Inte för att jag är någon troende andeskådare, men det känns lite häftigt; den där magneten som fick oss att köpa och dra i gång ett idiotprojekt. Som fick mig att stanna, fast det sprack med Nenne. Som får både mig och min fru Annalena att enbart ”prata” om att sälja, utan att verka göra slag i saken.

Om det spökar?

Antagligen. Eller, vem bryr sig?

Och om dunsen i hallen om kvällarna är gamle Fisk som langar av sig ryggsäcken eller nåt annat kan faktiskt kvitta. Hans son, förresten, båtsmannen Björk, född här i huset och som skadade sig i en sjöolycka, lär ha fått kröna karriären som enbent skräddare i Ragnabo.

På skoj googlade jag även gubben Fisk och fick veta att hans farsa var båtsmannen Svala som levde på 1600-talet här i bygden.

Ett snäpp till och vi närmar oss Dacke och hans gäng…

Men jag är ingen släktforskare. Och letar inte efter kändisskap.

Enbenta skräddare känns coolt så det räcker.

Foto: Flygfoto över Bergkvara 1936, Kalmar läns museum