Tillbaka

Järnvägsfärjan till Mörbylånga

Att frakta sockerbetor mellan Bergkvara och Sockerbruket i Mörbylånga på Öland via tåg på båt lät först som en väldigt bra idé.

Christer Harryson: Vi hade en färjeförbindelse med Öland på 50-talet. Man körde över järnvägsvagnar med en färja som var inhyrd från Helsingborg. Då körde man sockerbetor över till Mörbylånga sockerbruk.

Bengt Åhstedt: Man gjorde en liten egen bangård med bredspåriga vagnar. Sockerbetorna lastades med en elevator, kan man säga, och drogs med ett litet växellok ombord på färjan. I Mörbylånga fanns också en liten bangård som gick upp till sockerbruket. Det varade bara ett par år. Det var inte lönsamt.

Betorna kom m  ed lastbil till Bergkvara, vägdes och tippades över på transportbandet och vidare till järnvägsvagnarna.  Tåget kördes ombord på tågfärjan, som hade det i sammanhanget roliga namnet ”Betula” med ett litet rött disellok som kallades ”Bethoven” och så fraktades vagnarna över sundet till Mörbylånga där ett annat lok tog över och körde betorna vidare till Sockerbruket på ett nylagt spår. På returen hade man restprodukter i form av betmassa och melass med sig, som användes som foder till djur.

Men allt gick snett. Betula var svårmanövrerad och gick på grund vid flera tillfällen. Vagnarna som Bethoven drog ombord på Betula hade utstickande fotsteg som hakade i varandra och fastnade när de stod i bredd ombord. Fotstegen fick därför skäras bort.  Bägge färjelägena var dessutom felkonstruerade. Färjeklaffen kunde inte följa med upp och ner vid olika vattenstånd. Man försöket lösa det genom att bygga två torn med vajrar som skulle höja och sänka rampen vid behov.  Men det var hela tiden problem.

Trots stora förhoppningar och höga förväntningar gick tågfärjan enbart två höstsäsonger, 1954 och 1955, innan man gav upp.

Foto: Färjan Betula i hamnen i Mörbylånga, 1961, Allan Bernving, Kalmar läns museum