Tillbaka

Fias krog, Fidelie och Fridshyttan

Bengt Åstedt: Bönderna från Torsås/Gullabo kom ju ner hit med sitt virke och sin props som skulle gå till England. Då hade man en såg här nere som kapade virket i rätt längd. Det var alltid trafik. Och sedan passade man på att gå in på Fias krog och köpa sig en sup innan man åkte hem.

Christer Harryson: Fias krog låg borta vid Lindbergs hus. Det gjorde inte så mycket att man tog sig en snaps där och kanske blev trött och satt och somnade på kuskbocken. Hästarna var vana vid det och gick ändå och visste vart de skulle. Fias krog revs på 50-talet. Det var bland annat ram och listfabrik där ett tag.

Alf Karlsson: De här lönnkrogarna kom ju till för att när de varit nere och sålt props och fått lite pengar så handlade de där. Då blev det kanske en öl för mycket och lite för mycket sprit.   Påboda, där låg en krog. Sedan fanns det en krog i Gökalund, Gökakrogen. Sedan hade du Etterfia, kallades hon för.  Hennes humör var det nog. Hon var lite barsk. Och ingen gillade hennes skeppsskorpor för de var så salta. I samma hus som Etterfias tillverkade de brickor. Glasbrickor. Det satt en tant som hette Josefsson och sprutlackerade motiven på.

Alm och Bergs – sedermera Blå hallen – blev på 1970-talet skådeplats för en känd filminspelning. Nämligen den om pojken Hampus och flickan Fideli som utmanade varandra med olika spännande uppdrag. Vinsten när man klarat ett uppdrag var en vit slät sten. ”Den vita stenen”.

Alf Karlsson:  1972 kom ju den vita stenen att spelas in där inne.  En dag var jag hos min kusin i Ragnarbo och får se att det kommer en ung kille och en liten tjej och sedan ett följe med en skumgummielefant. Den var gjord i skumgummi och gråmålad med snabel så det såg ut som den rörde sig. De kommer och går där på vägen. Längre bort hos grannen band de upp den i flaggstången. Sedan fortsatte de och gick Ragnabovägen ner förbi Dahlbergs nejlikeodling, fortsatte över Dahskär och bort till Blå hallen och där hade de gjort ett fint konditori i trädgården. Det var så fint med snäckor och gamla stolar och ett konditori i glasverandan. Sedan var jag med min pappa i Djursvik när de spelade in cirkusen vid gamla fotbollsplanen. Men tyvärr kom vi inte med. De klippte bort oss. Men jag hade några klasskompisar som var med. De var statister i skolan. Det var en riktig händelse i bygden.

Det var Fias och Fidelie det. Men vad var fridshyddan?

Bengt Åhstedt:  Fridshyddan var från början Frälsningsarméns lokal. Det här lilla missionshuset övertogs så småningom om av en kvinna som hette Astrid Ekmark. Hon var lite predikant. Från början tror jag hon var baptist. Hon drev Fridshyddan som ett eget kapell. Hon hade gudstjänster där och lite barnverksamhet också. Jag mins tanten mycket väl. Alla barn var inte alltid så snälla utan bråkade med henne ibland. Hon hade nån liten pension eller fick hjälp av vänliga människor. Jag tror jag var där någon gång. Hon hade en väldigt vaggande gång.

Yvonne Aspenäs: Astrid Ekmark, kommer ni ihåg henne?  Hon hade svart hatt och kappa. Vi iungar hjälpte henne att klippa gräsmatta och kratta. Hon läste för oss och sa ”om ni frälser er nu så får ni en krona”. Hon pratade ju om en krona i himlen och jag trodde att vi skulle få en enkrona. Men hon var härlig. Hon var ensamstående. Hon gick med mjölkkannan till Lindholms och hon svängde så med kannan så man trodde inte det skulle vara någon mjölk kvar.

Foto: Vy från Djursvik, 1966, Kalmar läns museum