Tillbaka

Lurkan och ålfiske

Lurkan är en unik rest av Bergkvara gamla hamn.  Men vad betyder Lurkan?

Leif Lindberg: Lurkan har någonting med sumpar att göra. Fisket och framför allt ålfisket har betytt mycket för en levande kust och skärgård och har funnits med i hela Bergkvaras historia. När man tänker på möjligheterna att fiska ål så var det inte så enkelt med de redskapsmöjligheter man då hade. Det fanns inga trådar som var stabila nog för att bygga nät. Man hade ju lin och hampa men det tog en bra bit in å 1800-talet innan bomullstråden kom och man kunde bygga lite större redskap. I början av den här perioden var Gulålfisket väsentligt. Gulålen är den växande ålen som äter fortfarande och som man kunde fånga på krok och genom att hutta och på massa olika typer utav fångster. Men sedan kom bomullen och man kunde bygga de här storryssjorna med 20 meter arm och 1,5 meter hög båge. Men stränderna var så steniga så näten gick lätt sönder. För att de inte skulle ruttna doppade man dem i stenkolstjära och det var ju inte speciellt roligt att syssla med. För att klara detta byggde man så kallade skravar längs kusten. Det innebar att man satte stenkistor efter varandra ut 20-25 meter och det fick vara den första delen av armen in till land och sedan satte man ryssjorna utanför dem. Ett jätteprojekt. Som en brygga ungefär. Sådana var det fullt av när jag var pojk men havet har tagit tillbaka allt.

Ser man till fisket så var det vad som fick min anfader Håkan Petersson att börja fiska. Han kom från Djursvik och etablerade sig som sjökapten här och det var han som byggde kulturmagasinet – boden där man satt och lagade och sydde nya nät på vintern. Kajen med Lurkan blev till när han och hans son byggde mellankajen. Och fortfarande har vi rätten att lägga våra båtar där. I arvet efter Håkan Petersson var det min farmor och hennes två systrar som ärvde ålfisket medan sonen tog över sjöfarten och Skällenäs gård.   Min farmor köpte ut sina systrar och nu är det min pojk som äger fiskerätten, som ligger mellan badudden och ön Fimpan på ostsidan.

Det var givande med den här tekniken, men väldigt arbetssamt. Idén till så kallade bottengarn kom från Danmark i början av förra seklet. Då drev man ner pålar i botten med en hejare och spände en vajer som man hängde stora redskap i. Det som var en ryssja på 15-20 meter lång blev ett bottengarn på 150 meter. De gick från botten och upp till ytan. När fisket var som störst på 1950-talet fanns det sammanlagt ca 7 km bottengarn i Torsås kommun. Vi fick fångster som var så stora att den svenska marknaden inte kunde sluka dem. När man hämtade ålen hade man en liten båt där man byggt om lastutrymmet till sump. Man tätade lastrummet, borrade hål genom skrovet och så hade man ålarna levande där i. Vi kunde på vårt fiske få 20 ton ål på ett år. De goda fångsterna var i augusti till oktober. Resten av året lappade och lagade man näten och sydde nya garn. Ett garn höll i ungefär tre år.

Sedan 2010 har det inte varit tillåtet för någon människa här att gå ut och fiska ål. Men jag och min pojk har fått fortsätta. Man får bara tillstånd ett år i taget. Så nu fiskar vi med fyra ålryssjor som ser ut som på Håkan Peterssons tid. Cirkeln är sluten. Vi fiskar 500 kg ungefär. Det går till Blomlöfs rökeri som upprätthåller traditionen att röka ål i gamla ugnar med gammal teknik för att den ska smaka riktigt.

Nu väntar vi på en ny förvaltningsplan där man ska säga att fisket inte ska dö helt och hållet. Det har inte givits några nya ålfisketillstånd sedan 2010 så snart finns det inga fiskare kvar. Man får inte överlåta eller sälja fiskerätten. Glädjande nog har ålfisket blivit lite bättre. Den stora boven som ännu inte är åtgärdad är ålarna som vill leva och växa i sötvatten inte tar sig upp i åarna utan måste stanna vid kusten. Kommer de upp och det är ett kraftverk på utvägen har de 25 % chans att överleva.

Foto: Ålfiske utanför Bergkvara, 1920, Kalmar läns museum