Skytteholmen och Krutholmen

Bergkvara

Två öar som har haft en gemensam nämnare en gång i tiden. På den ena fanns en skjutbana och på den andra förvarades krut. Men Skytteholmen kom att få en helt annan funktion i modern tid.

Leif Lindberg berättar:

”Skytteholmen har fått sitt namn efter den skyttebana som en gång anlades där. Skytterörelsen bildades som en del av totalförsvaret på 1860-talet. När det avvecklades uppstod frivilliga skytteföreningar, bland annat Bergkvara skytteförening. De skött från Skytteholmen till mål på Dalskär. Skjutbanan flyttades sedan till sjöhagen. Där kunde man skjuta från 300 meter, 200 meter och 100 meter. Det anlades en vall, riktiga skärmar och en skyddsvall för kulorna. Det finns fortfarande kvar, raserat vid strandkanten. Där skjöt man när jag var pojk.

På Skytteholmen bestämde man sig i slutet av 1800-talet för att bygga en dansbana för att få intäkter till skytterörelsen. Det var dansbana med estrad, en kiosk, toaletter och en byggnad som var mera vinterbonad. På gaveln i det huset fann två små luckor, när jag var pojk. I den ena kunde man köpa varmkorv och i den andra dansbiljetter. En biljett för varje dans.

Så fugerade det i ca 60 år. Men i början av 60-talet blev det ett allmänt förfall och inga ideella krafter orkade fortsätta. När bron raserade beslöt man att elda upp alltihopa. Men en önskan att återskapa Skytteholmen levde kvar. 1985 fick vi kommunen att bygga en ny bro. Sedan jobbade vi med hur det här skulle se ut, fungera och finansieras. Med hjälp av tjänstemän på kommunkontoret, som var Bergkvarabor, fick vi fram en skiss på hur det skulle se ut. Och det är så det ser ut idag.

Hur skulle vi kunna klara detta? Det måste ske i mycket hög grad med frivillig arbetskraft och engagera människor både för byggandet och för driften. Då tog vi ontakt med Bergkvara AIF och Bergkvara båtklubb som var intresserade av att vara huvudmän. Så de blev ägare mot att de engagerade sig. Det skulle vara ett eget ekonomiskt projekt utan banklån med borgen osv. Vi började samla in pengar genom ett lotteri. En av högvinsterna var en mikrovågsugn som var ganska märkvärdigt 1987. Jag minns till och med vem som vann den.

Budkavlen gick vintern 1986 att på våren 1987 sätter vi igång. Från samhället kom snickare, murare, målare, rörmokare, elektriker och allmänt praktiska människor. Ca fyrtio personer var involverade. De delade upp sig i arbetslag och arbetade på fyra olika ställen samtidigt. När det gällde material räknade vi med att de lokala företagen var villiga att vänta med pengarna. Jag minns särskilt när en lokal byggmästare kom till mig och sa ”jag tar ansvaret för dansbanan och paviljongen, men då vill jag bygga den större”.

Vi började i mars och veckan efter midsommar – efter 14 veckor – var allting klart. I slutet av perioden skulle föreningarna som ansvarade för driften också se till att det fanns godis i kiosken, möjlighet att servera korv och våfflor och kaffe, att det fanns lotterier, kortdistansbössor och piltavlor osv. Det skulle ju vara färdigt amma vecka. Då dök det upp en väldig massa duktiga kvinnor. Så man kan säga att det var karlarna som byggde och kvinnorna som tog hand om driften.

Inträdet skulle vara väldigt lågt så att alla hade råd. Men vi insåg att musik var ganska dyrt och mycket konkurrens om lördagarna, så bestämde oss för torsdagskvällar. Första torsdagen efter midsommar kom det 1500 personer. Jag hade förmånen att hålla invigningstalet och det är ett ljust minne.

Så fortsatte det och fungerade fantastiskt bra i många år. Det kom mellan 4-500 personer till de där torsdagsdanserna.

Det byggde ju på att alla litade på alla. Företagarna väntade på sina pengar tills det fanns pengar. Vårt företag tog hand om fakturor från utomstående företag som betalades tillbaka allt eftersom Och efter två år var allt betalt. 100%.

Det som är så fantastiskt glädjande för mig är att även om verksamheten gick ner så har det fortsatt varit evenemang där ute och det stora som fortfarande fungerar är midsommarfirandet. Då kommer 8-900 människor och dansar kring midsommarstången. Precis som från första dagen kan man köpa kaffe med hembakade bullar. Och jag är glad att det finns människor som underhåller det. Jag tycker det är lika fint som när vi byggde det.

Idag är det Bergkvara AIF som ensamma driver det. Det finns ett önskemål och det är ett tak över dansbanan. Vi byggde också en ljugarbänk med ett tjugotal platser ut i sjön.

Det är för mig väldigt roligt att få berätta detta.

Holmen intill heter krutholmen. Den heter någonting annat men vi kallar den Krutholmen. Handelshuset Alm & Berg sålde krut och senare dynamit och ammunition. Av säkerhetsskäl fick man ha väldigt lite i affären. Då byggde man ett litet hus ute på den här ön. Men den var ju väldigt liten och ersattes så småningom av en större byggnad, längre från civilisationen, ute på Ragnabo Kårö. Där finns också en ruin. Man fick ro ut dit om någon skulle handla en större mängd. Sedan byggdes ett förråd i Sjöhagen.

Krut användes av många fler än man tror, därför att man tillverkade sin egen jaktammunition. Man köpte hylsan, hagel, krut och en tändhatt var för sig. Det var licensfritt. Jakten var fri. DSjöfågeljakten var väldigt omfattande förr.”