Penåsa
Kossan Spen-Åsa: Världsarvet
Att springa in i sidan på en tjur är lite som att springa in i en vägg. Spen-Åsa föll omkull och rullade ett par varv. ”Vad i hela världen?” Hon reste sig förnärmad efter att ha hamnat i en mycket ovärdig vinkel med både spenorna och alla fyra benen i vädret. ”Vad GÖR du?” Stor-Alvar, som också fallit omkull, reste sig upp, med mycket möda och stort besvär. Han mumlade något om smällar och gropar men hon hörde inte på. Hon var alldeles för upptagen med att fundera ut en ursäkt för att hon sprungit in i honom i full fart. Skulle hon erkänna att det var för hallonens skull? Eller skulle hon ljuga ihop något om ett viktigt ärende? Hade inte Stor-Alvar hallon runt munnen förresten? Hon hann inte se efter ordentligt för han vände sig om. Och innan hon bestämt vad hon skulle säga hade han redan givit sig av i riktning mot åkern.
”Puh! Nu behövde jag varken ljuga eller erkänna”, sa hon för sig själv. Äta hallon kunde hon inte heller för groparna var tomma. Hon gick besviken i sakta mak tillbaka ut i solen.
”Jag kanske kan sparka in dörren?” Var det Arvids röst hon hörde? Ardennern Arvid som hjälpte boden med jordbruket! Han bodde i en av radbyarna en bit bort. Spen-Åsa sken upp. Hon gillade Arvid. Efter att bonden hade köpt en traktor, hade han blivit ledig flera dagar i veckan och var alltid trevlig att prata med. Tjusig svans hade han också. Men varför skulle han vilja sparka in dörren till jordkällaren? Han fick väl mat av bonden? Eller hade Banita en hallongömma där inne också? Då hörde hon sin egen dotters röst från insidan av dörren:
”Ja, gör det! Jag backar så långt jag kan”.
