Tillbaka

Victoriakajen, pitprop, lotsar och bonderederier

Lotsverksamheten har i långa tider varit viktig för Bergkvara. Först var det bönderna själva som skötte lotsningen och sedan kom lotsväsendet med statligt anställda lotsar.

Christer Harryson:   Bönderna ägde ju marken ner mot sjön och då hade man även områden ut i havet. Om de ville ha någonting utfört härifrån fick de ju se till att båtarna kunde komma in och lasta. De skötte själva lotsningen in till sina små bryggor. När deras söner tig över gården fortsatte de med lotsningarna. Så var det ända fram till Lotsväsendet kom till med statligt lotsverk.

Bengt Åhstedt: Min farfars morfar var lots och hade en gård också. Han som blev också lots.

Jonny Andersson: En stor sak här i Bergkvara var lotsarna. De var uppåt 10 anställda som servade södra Kalmarsund.  Kopplat till det var fyren Garpen och där var också ett tiotal personer anställda. Mycket statligt folk som jobbade. Vi hade ju järnvägen med SJ som hade stickspår ner hit ända fram till 1965. Post fanns också.

På 1860-talet slog ett nytt virkessortiment igenom med dunder och brak i södra Sverige. Det var pitprops, gruvstöttor, som användes till att stadga upp gruvgångarna i framför allt brittiska kolgruvor. Gruvstöttor av trä blev populära i de engelska gruvorna då träet kunde ”tala”. När det blev farliga sättningar i gruvan och gångarna hotade att rasa in så började det knarra och knirra i gruvstöttorna och då visste gruvarbetarna att nu gällde det att ta sig ut!

Till hamnen i Bergkvara kom propsen med hästskjuts i en strid ström från skogarna runt omkring. Pitpropsen måste vara friska, raka och välkvistade.  Sågarelag på hamnplanen kapade ”långpropsen” i rätta längder för skeppning. På propsbacken lagrades gruvstöttorna innan de exporterades till England.

Från Bergkvara seglade bonderederiernas fartyg ut med pitprops till de engelska gruvstäderna. En sommar kunde skepparen hinna med upp till fyra turer till engelska hamnar i Hull, Newcastle eller West Hartlepool. Josef Karlberg, propsexportör, berättar   för Manne Hofrén att: ”I West Hartlepool behövde man aldrig känna sig ensam. Man gick bara ned till hamnen. Alltid stod det Bergkvara på någon skuta”. Det var inte så underligt att just West Hartlepool gick under namnet ”Smålands huvudstad” under den här perioden.

Vilka personer har betytt mycket för Bergkvara under den här perioden?

Bengt Åhstedt: Viktiga personer för Bergkvara har varit Lorentz Pettersson och Håkan Pettersson (ej släkt med varandra). Herman Nyström har också betytt mycket för Bergkvara. De var redare, men inte ensamredare utan hade ofta bönder och andra som var delägare i fartygen.

Christer Harryson: De kunde vara 20-30 personer som hade varsin andel.

Bengt Åhstedt: Förutom huvudredaren var kaptenen ofta delägare, samt bönder och affärsmän. Det fanns inga rederier med flera fartyg utan det var olika privatägda fartyg.

Christer Harryson: Att kaptenen var delägare borgade ju för att han ville tjäna så mycket pengar som möjligt. Så man seglade så länge under året som det bara gick, innan vintern kom och man inte ville ge sig ut på Nordsjön längre. Det var en drivfjäder att han var med ombord.

Bengt Åhstedt: Man seglade på England och Tyskland och Sydamerika. Nan hade järn och trä och styckvaror med sig ut och kom tillbaka med frukt och kol.

Christer Harryson: Till England hade man props, till att stötta upp gruvgångarna när man utvann kol. Det var risk för ras hela tiden. Då kunde man nyttja skogarna här innanför Bergkvara och upp mot Torsås där det fanns lämpligt virke. Bönderna kom ner med sina hästar och vagnar fullastade med props och la här nere. Sedan kom skutorna in och lastade. På vägen tillbaka hade man kol, men det lossades inte i Bergkvara. Det lossades i Kalmar och i danska och sydsvenska hamnar man passerade på vägen.  Så det gav pengar i båda riktningarna.

Viktoriakajen byggdes år 1900 av Lorentz Pettersson och byggdes sedan om mellan 1947- 1951. Kajen var från början en privat kaj. Eftersom Lorentz inte fick lov att använda Bergkvaras andra hamn byggde han en egen. Han fick inte heller nyttja vägen utan byggde sig även en egen väg.

Bengt Åhstedt: Det var Lorentz Pettersson som byggde Viktoriakajen. Han fick inte använda Bergvara hamn eftersom de var konkurrenter. Han var kompanjon med en engelsman, ingenjör Rade (?). Han var delaktig i varvet som byggdes vid reningsverket. Det kallades Engelska varvet. Där byggde man grundgående fartyg som skulle kunna gå upp i Themsen. När man skulle bestämma vad den nya Kajen skulle heta föreslog Rade ”Kalla kajen efter min drottning” som då var drottning Victoria av England. Därför heter den Victoriakajen.

Den var illa utsatt för vind, där den ligger längst ut i Bergkvara. När nordostlig vind låg på låg fartygen och högg mot kanten och fick skador.  Därför kallade konkurrenterna den för slaktkajen. Både den och Bergkvara hamn var ju privata hamnar. Man fick stötta upp med björkknippen som fendrar.

Foto: Malmgatan 9, lotsen Adolf Åstedt med familj